Namnets tillkomst

Namnets tillkomst

Då ätten Liljenstolpe den 20 dec. 1788 adlades, hade namnfrågan ännu icke fått sin lösning, och den livliga skriftväxlingen, som under december 1788 och januari 1789 pågick mellan de i första hand intresserade, brukspatronen Hans Bauman och hans måg, lagmannen Lars Axel Lindblom, men även i denna fråga medintresserade brodern, dåvarande biskopen i Linköping Jacob Lindblom å den ena samt statssekreteraren Elis Schröderheim å den andra sidan, påvisar, att de båda förstnämnda hade var sitt förslag, men att lagmannen gärna ville giva efter för sin svärfars önskan, så långt detta icke gick emot konungens önskan.

I ett den 16 december från Vinö gjort tillägg till ett tidigare brev i namnfrågan – tyvärr icke intaget i brevsamlingen – skriver Lars Lindblom till brodern, biskopen, ” att kgn ej tål af B–n, såsom utan takt och ton”. Sannolikt åsyftades med af B–n namnet af Bauman, vilket namn, då en äldre gren av den Baumanska släkten redan 1676 adlats von Bauman och då ännu kvarlevde, givetvis icke kunde godtagas av konungen. Likaså hade ”högst densamme” samtidigt sagt nej till det av Hans Bauman projekterade namnet Lilljenstam, enär detta namn tidigare burits av den å riddarhuset introducerade, fast då utdöda ätten Lillienstam, nr. 1456.

Hans Bauman föreslog då namnet Lilenbaum, hållande före, att detta namn stoge i god samklang med namnet Cederbaum, det namn, som hans kusin, bergsrådet Peter Christoffer Bauman erhållit, då han 1756 adlades, och alltså borde passa. Även Lars Lindblom synes hava biträtt detta förslag.

Förslaget vann till en början även konungens gillande, och i ett brev av den 6 jan. 1789 till biskopen skriver Schröderheim följande:

”Nu har kgn bifallit saken på det sätt som ditt bref innehöll, neml., din Bror inbegripen, namnet Liljenbaum, datum 20 dec. etc.”

Men innan introductionen, som skedde den 16/5 1789, verkställdes, hade kungen, som tydligen lade stor vikt vid namnfrågan, då han adlade, hunnit ändra mening, och i ett brev av den 17/5 1789 skriver lagmannen till brodern, biskopen; ”I dag fick jag ock ett bref från min svärfar hvaruti han förklarar sig nöjd med namnet (Liljenstolpe), efter konungen själf gifvit det”.

Och därmed var namnfrågan slutgiltigt avgjord, och namnet LILJENSTOLPE kunde insättas i det redan den 20/12 1788 utfärdade sköldebrevet.

Utan tvivel var konung Gustaf III icke ovetande om, att namnet LILJESTOLPE av konung Carl XII 83 år tidigare givits åt dennes livmedicus, och om detta namn möjligen föresvävat honom, då han tillät Hans Bauman och Lars Axel Lindblom, ”att till en skillnad från andra adeliga slägter i Wårt Rike hädanefter kalla och skrifwa sig LILJENSTOLPE samt thetta namn bära och bruka”, så kan hans beslut i namnfrågan, trots namnlikheten, lätt förklaras därav, att ätten Liljestolpe, som var utdöd, icke blivit introducerad å svenska riddarhuset. I annat fall hade namnet Liljenstolpe säkerligen aldrig kommit i fråga.

Ur den av Bernhard Schlegel och Carl Arvid Klingspor 1875 utgivna matrikeln: ”Den med sköldebref förlänade, men ej å Riddarhuset introducerade Adelns ättartaflor” kan inhämtas, att: Doktor Lars Micrander, som efter studier i Uppsala 1679 tagit teol. o. filos. examen, blev medicus och bibliotekarie hos riksdrotsen, greve Magnus Gabriel de la Gardie, därpå med. doktor i Caen i Normandie och senare även Dorpat, där han jämväl var rektor och blev professor. Efter återkomsten till Sverige blev han stadsfysikus och assessor i Collegio Medico i Stockholm 1674 och utnämndes 1701 till livmedicus hos Carl XII. Han följde konungen under de pågående fälttågen. Micrander adlades 1705 14/5 med namnet LILJESTOLPE.

Liljestolpe uppgives ha varit en munter och frispråkig man, som ofta med sitt skämt roade konungen. Han dog redan 1706 i Lithauen – ”af för mycket körsbärsätande en het sommardag”. I sitt gifte med Kristina Bunge (1689), f. 1671, d. 1745, hade han två barn, sonen Erik, ”som drunknade på sjön mellan Stockholm och Reval” och med vilken ätten utslocknade på svärdssidan, samt dottern Charlotta Sidonia, s. 1699, d. 1738.

Ättens vapen företar vissa likheter med det Liljenstolpeska vapnet. Det beskrives sålunda:

En kluven sköld, i vars högra fält, som är av guld, står en pelare, på vars topp vilar en lilja; i det vänstra fältet, som är av silver, står en orm på stjärten. På hjälmen en öppen tornerhjälm, ur vilken uppstiger en kvist med fyra blad, omgiven av tvenne vingar, av guld och silver fördelta.

Likheten består däri, att i båda vapnen förekomma pelaren eller som den i den Liljenstolpeska vapenbeskrivningen heter: stolpen samt den franska liljan, men det är dock inte troligt, att det äldre vapnet givit uppslag till det yngre. I gamla tider uppkom ättenamnet långt senare än vapenskölden, och då i direkt anknytning till de tecken, figurer eller bilder, som släkten förde i sin sköld. Längre fram blev det vanligt, att namn och vapen fastställdes samtidigt och att namnets innebörd återspeglades i vapnets bildframställning. Senare har det ofta förekommit, att vapnet utarbetades först sedan namnet valts, och intogs då i vapnet sådana attribut och heraldiska symboler, som dels hänsyftade på själva namnet, dels ock häntydde på den blivande ägarens levnadsställning. Men icke sällan insattes dylika utan någon hänsyftning och på rent måfå.

I Lindbloms ovan nämnda brev rörande namnet, nämner han ”att vapnet kommer att inrättas efter namnet”. Delade meningar synas hava rått mellan honom och svärfadern rörande den lämpligaste utformningen av vapnet, och Bauman tyckes hava framlagt en del mera fantastiska förslag, vilka Lindblom på intet vis gillade. Till brodern biskopen skriver han därom, att ”alla fånigheter måste förekommas, om inte det skall kosta litet très cheri”.

Att både stolpen (den doriska pelaren) och liljan kommo att intagas i de båda vapnen, låg ju, då dessa heraldiska figurer osökt framsprungo ur de så snarlika båda namnen, allt för nära till hands. Liljestolpe var läkare, och ormen – självföryngringens sinnebild – är ju i dennes vapen förklarlig. Men lika lätt förklarliga äro järnets tecken och smideshammaren i hjälmkransen till det Liljenstolpeska vapnet samt vattenpassen i skölden av samma vapen. De första hänsyftade på bruksägaren, som på sitt Falsterbo bruk förädlade den småländska myrmalmen, och från sitt stångjärnverk förde smiden ut i marknaden, och voro symboliska för hans verksamhet, liksom vattenpassen, symboliserande rätlinigheten eller rättrådigheten, bildligt framställa de karaktärsegenskaper, som en domare (- en lagman -) i hög grad bör besitta.

Carl Axel Rikard Liljenstolpe
(Avskrift Hans Liljenstolpe)

Källa: Lindblomska brevsamlingen, Stiftsbiblioteket, Linköping

 

 



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *