Coats of arms

Liljenstolpe

Den Liljenstolpeska vapenskölden utgörs av ”…En fransk skjöld, midt uppifrån delad genom tvenne krokiga skuror till en emot skjöldens nedra hörn utböjd spits. Uti denne, som är blå, står uprest en gyllende stolpe eller dorisk pelare, öfver hvilken ses en gyllende fransk lilja. Å hvardera af sido-fälten synes ett blått vattenpass med jämt hängande blå kula på gyllende snöre. Ofvanpå skjölden står en öppen tornerhjelm, utur hvilken mellan tvenne silfver strussfjädrar upstiger en blå amedjehammare, hvars gyllende skaft är omlindadt af tvenne blå, Mercurii staf vanligen tillhörande ormar, och öfver hvilken järnets tecken af gull lyser med spridda blänkande gyllende strålar. Hjelmkransen är vriden af gull och blått samt löfvärket växelvis deladt af samma färgor…”

 

Befryndade ätter

Pallavicino

Pallavicino är ett furstehus med rötter i det tidigmedeltida norra Italien, främst i Emilia Romagna. Genom Regina Margaretha Pallavicino, stammoder till adliga ätterna Liljenstolpe och Lindersköld spelade furstehuset en avgörande roll i de Liljenstolpeska och Lindersköldska ätternas framväxt. Hon föddes 1713 i fransk-lutherska församlingen i Stockholm som yngsta barn till Jacob (Jacques/Iacopo) Pallavicino (1671–1724) och hans hustru Marie Toutin Durant (1672–1716). Död 1793 i Västra Vi, Linköpings stift.

Vapenskölden består av likvärdiga fyra röda fält och fem i silver, med en krönt kejserlig dubbelörn.

 

Lindersköld

Brodern till Lars Axel Liljenstolpe, ärkebiskopen Jacob Axel (Axelsson) Lindblom (1746–1819), hade två söner: Axel Johan (1781–1838) och Gustaf Adolf (1786–1830). Dessa adlades under namnet Lindersköld (adliga ätten 2176 på Sveriges riddarhus). Gustav III tillät inte att Lindbloms söner, vilket Lindblom ville, antog morfaderns (Jacques Pallavicino) namn. I stället utformades det Lindersköldska vapnet såsom en pastisch på det Pallavicinska.

Lindersköldska vapnet består av ”. . . en två gånger klufven och två gånger delad sköld, af hvars dermedelst formerade nio fält det första eller Öfra högra är af gull, det andra eller öfra mellersta blått och så vidare hvart annat af gull och hvartannat blått, så att fem fält äro af gull och fyra blåa. I det mellersta fältet, som är af gull, synes ett stolpe-vis stäldt svart patriarkal kors och i hvardera af de til höger och vänster närmast derintil belägna blåa fälten en femuddig gyllene stjerna. Den öpna tornere-hjelmen, hvaraf skölden betäckes, bär en af gull och blått virad hjelmkrans, ur hvilken tvänne lindblommor af naturlig färg upväxa på en och samma grönskande qvist, ofvan til med trenne blomskärmar försedd och nedantil med tvänne större lind-löf, som utslå, det ena til höger och det andra til vänster från qyisten. Vapentäcket eller det så kallade löfverket är utantil af gull och innantil blått. Aldeles som det samma med sina rätta och egenteliga färgor här afmålat finnes. . . .”

 

Cederbaum

Den Liljenstolpeska ättens äldre utdöda ättegren har gemensamt ursprung med den äldre utdöda grenen av adliga ätten Cederbaum nr 2035, genom patriciersläkten Bauman från Wismar i Tyskland, som 1620 inkom till Västervik med handels- och rådmannen Hans Bauman (1598-1661), bördig från Lübeck. Hans sonson, brukspatronen på Falsterbo bruk assessor Hans Bauman (1712-1792), adlades tillsammans med sin måg Lars Axel Lindblom 20 december 1788

”. . . En med tandskura i tvären fördelt skiöld, hvars öfra fäldt, som utgiör en trediedehl af skiölden, är af guld och förer en mot vänster utslagen blå vinge eller flygt. I undra fäldtet, som är blått, förekommer en spets af silfver, som tager sin början till en fierdedehl åfvanföre skiöldens fot och drager sig med sin spets tilhopa tätt intill tandskuran, på hvilcken spets växer ett grönskande cederträd, hvars stam med en röd crona är zirad. Åfvanpå den öpne tornerhielmen upväxer ett gyllende granatäple med röda kiärnor på en hög stielck med tvenne gröna blad emellan tvenne blå utslagne vingar, som med hvar sin femuddig stierna af silfver är belagd. Crantzen är af guld och blått och vapentäcket till inre sidan af guld och till den yttra blått, aldeles som detta vapen med sina egenteliga färgor härhoos afmålat finnes. . . .”